En midsommar att minnas

Det blev en midsommar att minnas. Dock inte på det supertrevliga sätt vi hade hoppats på. Kvällen innan midsommarafton ramlade K på jobbet. Hade lite ont i handen, blev lite svullen och fick sedan vansinnigt ont. Och då ska tilläggas att jag aldrig träffat någon med så hög smärttröskel. Efter nattligt samtal med akuten rådde de oss att komma in. 03.30 var vi hemma igen, jag trött och K med hela höger underarm i gips. Höger…
Båtbenet var helt av. Det är dessutom det ben i hela kroppen som tar längst tid att läka. Så nu väntar minst sex veckors sjukskrivning och gips, förmodligen tio…Bra tajming med tanke på all renovering och Bebisen och jag som numera är ganska begränsad i vad jag ornar med. K får som mest belasta sin högerhand/arm med vikten av en penna. Han får inte köra bil. (vår semester inkluderar minst 80 mils bilkörning…) Detta gjorde att jag fullkomligt bröt ihop på midsommardagen. Jag bara ringde och grät till mina älskade föräldrar. Jag hade verkligen ångest och panik, jag såg ingen utväg. Tur att vi har snälla vänner och familjer. Svärfar kommer imorgon och spacklar och målar barnrummet. Sedan erbjud sig Lillebror att komma ner. Och vänner kan tänka sig att måla. Tack alla!

Nu känns det mycket bättre och jag vet att vi kommer att fixa detta. Jag säger som min kloka mor sa – huvudsaken är att vi har varandra. Men visst f*n känns det tungt…

Midsommarafton var i alla fall underbar. Det var trevligt från början till slut. Och K kämpade på med sin gipsade arm. Han var faktiskt grym på charader i alla fall…

Och Bebisen verkar må bra, h*n lever livet i magen som aldrig förr. Igår kväll trodde vi nästan på allvar att lill*n skulle hoppa ut. En kullerbytta fick hela magen att hoppa ut minst tre centimeter. Och magen rör sig som ett vågspel när Bebisen har kvälldisco. (vilket h*n vill ha lääänge).