Min fasa

Min största fasa i livet har blivit verklighet.

Allt känns lite upp och ner just nu. Jag finner inte riktigt min plats i något sammanhang.
Och vart har all medkänsla tagit vägen bland människor? Vi går mer och mer mot att leva i ett hemskt egosamhälle. Alla tänker bara så sig själva. Detta hade jag och E&J ett bra samtal om i höstas. Då kändes det förlösande, men nu är vi nog tillbaka på samma ruta igen. Allihop.

Det som känns fint mitt i misären är mamma. Det känns som vi har hittat en bra balans i vår relation. Ibland krävs det hårda ord för att man ska komma på rätt köl. Nu känns det bra. Jag saknar henne (och pappa). Jag vill att det ska vara den 15 februari NU, så de kunde stiga in över tröskeln hemma hos oss.