Tsunamin

Årsdagen av Tsunamin närmar sig. När det hände förlamades en hel värld. Jag tog otroligt illa vid mig av den enorma förödelsen jättevågen lämnad efter sig. Jag satt hemma hos föräldrarna och lät tårarna rinna ner för mina kinder under tiden som de fasansfulla bilderna spelade upp om och om igen på TV:n. Jag hade tur, ingen i min direkta närhet blev drabbad. Efteråt har jag fått höra att familjer som jag vet vilka de är, var i Thailand när det hände. Men trots att ingen av mina nära och kära drabbades direkt av Tsunamin har det förföljt mig under året.

Nu när årsdagen närmar sig fylls kvällstidningarna av dokumentära reportage med anhöriga och överlevande, TV 4 sänder denna vecka halvtimmeslånga program med intervjuer av överlevande. Det första sändes igår. Tårarna rann, precis som för nästan ett år sedan. Men nu fanns det en dubbelbottnad känsla inom mig.

För det absurda i detta är att jag för första gången ska åka till Thailand. Den 26 december. Årsdagen. Att det har blivit så är en slump, men hade jag själv styrt över bokningen hade jag inte bokat nerresan till den 26:e. Detta har gjort att vi helt och hållet ska koncentrera oss på norra och östra Thailand. Något inom mig säger att jag inte ska åka till västa sidan, den värst drabbade. Samtidigt viskar något inom mig att jag borde åka dit och hjälpa till att få igång turismen, kanske volontärarbeta en dag eller två. Men jag skulle inte klara det, jag skulle må dåligt på mitt livs resa. Allt jag kan göra är att visa omtanke och medkänsla för de drabbade. Jag ska också uppskatta livet, det går aldrig att ta det för givet.

Vädrets makter är otroliga. De kommer vi aldrig, aldrig rå över.