Ensam

Idag är en dag då jag känner mig ensam.
Inget känns roligt. Inte ens middag och konsert med Annie ikväll.
Det känns som om alla övergivet mig. Mina vänner ser jag inte röken av eller hör ifrån, familjen surar, styrelsen är knäpptysta…
Däremot bryr sig K något otroligt. Jag älskar honom!

Mr Feathers

Och så fixade Sverige sin fjortonde OS-medalj, guld dessutom. Här hemma gråter vi ikapp nr det är stors sporthändelser. Idag ackompanjerat av öl och pizza. Handlar det om sport så gör det.

Helgen i Köpenhamn bjöd på både det ena och andra.

Huvudanledningen till vårt besök var såklart Depeche Mode. Vi och 60 000 andra samlades i parken för att njuta av härliga synthtoner. Tyvärr var det inte så bra som jag hoppats. Det är svårt att säga vad det var som inte kändes helt hundra. Men visst var det bra, de gör bra musik som är bra live och grabbarna gör sig bra på scen. (ok, två av tre lyckades bra med det, bortsett från extramusikerna).
En sak jag direkt kan säga som var negativ var att de inte utnyttjade scenen på bästa sätt. De hade kunnat göra mycket, mycket mer, även om det artade sig efter hand.
Jag hade sett fram att äntligen få hör The Bravery. Det var lite av en flopp. Ojämn kvalitet, de passade inte alls för en stor arenakonsert. Det märkes vilka låtar som släppts som singlar. Å andra sidan hade de en otacksam uppgift. Det var inte mångas uppmärksamhet som var riktad mot scenen när de spelade.

Hotellet fick inte av för hackor. Det var en fin alla hjärtans dag-present, som jag hoppas kan få mer än en betydelse i framtiden.

Nu väntar en hysterisk vecka. Dock bjuder den också på trevligheter. Middag och konsert med Annie på tisdag, konsert med Reb på fredag och kalas för Lisa på lördag. En dag då jag även borde besöka cocktailparty-invigningen av Kazoom. Men, jag kan inte dela på mig. Jag väljer Lisa framför designkläder denna gång.

Ångets byts mot fredag

Äntligen fredag.
Denna vecka har varit tung. 12-timmars arbetsdagar har varvats med ångest om min framtida jobbsituation. Det plågar mig något otroligt. Vill vara positiv och tänka att det löser sig. Men vad händer om det inte gör det? Jag = arbetslös. NEJ!

Sitter ensam på jobbet idag. En är på fjällsemester, en ska slutföra ett lägenhetsköp och den fjärde har jag ingen aning om vart han är.
Om en timme ska jag på något så trevligt som lunchdans. Tänkte sedan åka hemåt och dra några drag med dammsugaren innan kärleken kommer hem från jobbet då vi ska ta pulsen på bokrean. Kanske blir det en after-work öl. Det är grymt underskattat. I Malmö har vi det så förspänt med fredagsöl på St Gertrud där det är gratis tapasbuffé. Och en riktigt bra sådan också. Har man tur kan ens kvitton dessutom blir lyxövernattningar på SAS Radison. Tyvärr verkar halva malmö vilja ta del av gratismaten varpå det är sjukt trångt.

Imorgon blir det DM i köpenhamn. Lyckan är att The Bravery spelar förband.

Piff

Igår kände jag mig otroligt piffig.
Idag är det raka motsatsen.

F26

Och så var man 26.
Bye bye ungdomsbiljetter på SJ.
Bye bye ungdomsabonnemang hos Telia.
Men nu har jag en alldeles underbar iPod Nano. En svart söt lite sak, som jag nu fyllt med underbar musik. Jag blev så glad över presenten att jag i all glädjeyra spillde ut både latten och juicen i sängen. Men vad gör väl det?

Längtar dessutom till lördag då det blir Depeche Mode i Köpenhamn. Efter det femstjärnigt hotell mitt i city. Ibland är det bra med kommersiella dagar, så som alla hjärtans dag. Missar dock en helg i de norska fjällen med tjejerna. Hade nog behövt det. Det känns inte helt hundra. Flera av dem visade dock att de bryr sig (?) på min födelsedag. Blev mycket glad för att de ”gamla” vännerna från Fkp kom ihåg mig.

Dessutom är Morrissey biljetterna bokade och uthämtade. Ståplats (givet!).

Har haft besök av mor och far under en långweekend. Det är alltid trevligt när de kommer på besök. Kan dock irritera mig på deras (eller hela den generationens) stelbenthet. Helst ska allt vara som det alltid varit. Trist tycker jag. Dessutom kan jag känna mig som en länk när de är hos oss. En länk mellan dem och K. Jag vet att K gillar dem, men blir titt som tätt osäker på deras inställning till mitt livs kärlek. Jag vet också att jag är bra på att få för mig saker. Och likaväl att jag behöver bekräftelse. Att få höra att det är en toppenkille, att jag är duktigt etc.
Å andra sidan borde jag verkligen inte bry mig, huvudsaken är att vi trivs. Dock skulle vänliga ord värma, speciellt med tanke på vad som komma skall….

Tack Bjarne!

Över ett glas vin i torsdags började vi gräva oss djupt ner i våra respektive relationer som startat med en Internet-kontakt. Det blev en fascinerande resa genom flera år med många gemensamma kontakter, som egentligen inte alls hör samman. Logiskt sett.
Det var en trevlig kväll. Lättsamt. Tack Bjarne, för det.

Ibland tänker föräldrar på tok för praktiskt och invant. Om jag inte trivs på mitt jobb, eller kan motivera vad jag kan göra för den fortsatta utvecklingen, varför ska jag då söka en ny tjänst efter omorganiseringen? Är inte det viktiga att jag mår bra och utvecklar både mig själv och verksamheten?! Men efter flera sömnlösa nätter har jag nu kommit fram till vad jag kan göra för verksamheten. Så därför söker jag.

Stöpta i samma form

Jag tycker det är sorgligt att de flesta människor verkar vara stöpta i samma form.
Jag försöker att inte vara fördomsfull eller döma människor på förhand. Men ibland är det svårt. Speceillt när det infrias gång, på gång, på gång...
Under de åren jag har arbetet nära högskolan har jag lärt känns de olika studentgrupperna. Jag kan, bara av att se dem, berätta inom vilket område de studerar. Lärarna har alltid varit en grupp som avvikt kraftigt.

När jag nu står här på Lärarutbildningen är det nästan skrattretande. Alla ser likadana ut, verkligen alla. Och alla är de lika ointresserade av det som inte rör deras studier.

Människor - förstår de inte att man måste bry sig om omvärlden. Snart kommer de ut i den bistra verkligen och den skiljer sig kraftigt från den skyddade studentvärlden.

Jag är glad över att inte vara en traditionell ekonom. Jag är bara som jag alltid varit. Och faktum är att jag är jäkligt stolt över det!

Att åstadkomma något

Fredag igen. Jag förstår inte vart tiden tar vägen.

En fd kollega och jag diskuterade just detta - vart tiden tar vägen. Han deklarerade dock att tiden inte alls går fortare nu för tiden. Han har valt att tänka tvärtom, han tänker på alla de saker han lyckas åstadkomma under veckorna. Helt plötsligt framstår tiden som ganska lång trots allt. För oavsett hur stark känslan av att inte göra någon är, så lyckas jag trots allt uträtta en hel del.

Jag tror min bror har storslagna saker på gång.
Han skulle bara veta vad det innebär för mig…